Det viktiga är inte att lära sig av sina misstag..
.. det är att ha rätt från början.
Redan innan min egypten semester bestämde jag mig för att inte ännu en gång komma hem blek och glåmig på det där sättet som får folk att fundera på om man verkligen varit på semester eller om man bara låst in sig i lägenheten en vecka. Samtidigt kände jag inte att det var värt att utsätta mitt röda, och på vissa ställen totalt avsaknad på, pigment för cancerframkallande UV-strålar bara för att sluta i en ton mörkare vit, typ äggskal.
För övrigt mindes jag även med fasa mitt senaste försök att skaffa en schysst bränna under en Egyptenresa. Slogs av någon form av storhetsvansinne och fick för mig att jag nog plötsligt på något mystiskt sätt säkert uttvecklat en soltålig hud trots allt och satte mig och stekte i solen första dagen på semstern utan solskyddsfaktor... Vi kan väl säga såhär, det var inte ett gyllenbrunt skimmer från min solbränna som omringade mig resterande tid av den semstern, det var egyptiska män som sjöng "You are very red and a little white, you are danish dynamite".
Med den ramsan på bryten engelska klingandes i bakhuvudet började jag därför redan innan denna resa kladda med brun utan sol.
- Ser jag typ gyllenbrun ut? Typ sådär så att man vill säga "how did you get so golden?.. frågade jag min syster andra dagen i Egypten
- Jag skulle nog snarare vilja fråga "how did you get so fläckig and orange?"
- Det är uppenbart att du bara är avundsjuk på min gyllenbruna solbränna.. konstaterade jag och fortsatte kladda varje kväll innan läggdags under hela semstern och tji fick hon för jag kanske gick omkring som någon slags orange och vitrandig zebra under semestern men när vi väl kom hem hade min ränder blivit så många att de täckte hela kroppen medan hon gått in i rollen som årets aspirant på danish dynamite. Men, det är här problemet uppstår för det finns något som är viktigare för mig än att se solbränd ut, det finns något som är viktigare för mig än det allra mest här i livet , nämligen att ha rätt. Jag kommer typ vara tjejen som tror att hennes kille är otrogen, och blir förstörd när det visar sig stämma, men ändå känner en sån sjuk tillfredsställelse över att hennes misstankar bekräftats att det typ nästan var värt att bli bedragen. Denna form av besatthet och ständiga strävande efter att ha rätt speglar sig ofta i mitt liv och de som känner mig vet exakt vilken liten mening som får mitt huvud att explodera, "Du har fel". Så aa, tillbaka till relaterat ämne.. I flera år har jag hävdat det jag vet stämmer, jag KAN INTE få färg. Jag KAN INTE bli brun, det är inte biologiskt möjligt. "Jo, det är klart du kan. Du måste bara sola försiktigt" - svarar folk med sån säkerthet att man kan tro att det är dem, och inte jag, som levt i min genomskinliga kropp de senaste 21 åren. Så när jag kommer tillbaka, efter mer än 10 dagar intensivt kämpande med smörjande och kladdande, efter vad som känns som ändlösa perioder av att stå stilla med armarna ut i luften för att torka, med en faktiskt solbränd färg får jag såklart upprepade gånger följande respons:
- "Det syns att du varit utomland asso, du som sa att du inte kunde få färg. Det kan du ju visst!"
Och vad svarar jag trumfierande?
- NÄHÄ, DET KAN JAG INTE ALLS! Det här är inte äkta, det är bara brun utan sol som jag kämpat med i typ 2 veckor! Jag är HEELT vit egentligen.
Vad var ens grejen med att gå omkring fläckig en halv semester, med att sova i speciella positioner för att jämnt resultat och gå upp tidigare varenda morgon för att hinna duscha bort överflödig kräm när det första man gör, av ren envetenhet, är att avslöja att ens halv flådiga bränna bara är resultat av en billig lotion från apoteket?
Redan innan min egypten semester bestämde jag mig för att inte ännu en gång komma hem blek och glåmig på det där sättet som får folk att fundera på om man verkligen varit på semester eller om man bara låst in sig i lägenheten en vecka. Samtidigt kände jag inte att det var värt att utsätta mitt röda, och på vissa ställen totalt avsaknad på, pigment för cancerframkallande UV-strålar bara för att sluta i en ton mörkare vit, typ äggskal.
För övrigt mindes jag även med fasa mitt senaste försök att skaffa en schysst bränna under en Egyptenresa. Slogs av någon form av storhetsvansinne och fick för mig att jag nog plötsligt på något mystiskt sätt säkert uttvecklat en soltålig hud trots allt och satte mig och stekte i solen första dagen på semstern utan solskyddsfaktor... Vi kan väl säga såhär, det var inte ett gyllenbrunt skimmer från min solbränna som omringade mig resterande tid av den semstern, det var egyptiska män som sjöng "You are very red and a little white, you are danish dynamite".
Med den ramsan på bryten engelska klingandes i bakhuvudet började jag därför redan innan denna resa kladda med brun utan sol.
- Ser jag typ gyllenbrun ut? Typ sådär så att man vill säga "how did you get so golden?.. frågade jag min syster andra dagen i Egypten
- Jag skulle nog snarare vilja fråga "how did you get so fläckig and orange?"
- Det är uppenbart att du bara är avundsjuk på min gyllenbruna solbränna.. konstaterade jag och fortsatte kladda varje kväll innan läggdags under hela semstern och tji fick hon för jag kanske gick omkring som någon slags orange och vitrandig zebra under semestern men när vi väl kom hem hade min ränder blivit så många att de täckte hela kroppen medan hon gått in i rollen som årets aspirant på danish dynamite. Men, det är här problemet uppstår för det finns något som är viktigare för mig än att se solbränd ut, det finns något som är viktigare för mig än det allra mest här i livet , nämligen att ha rätt. Jag kommer typ vara tjejen som tror att hennes kille är otrogen, och blir förstörd när det visar sig stämma, men ändå känner en sån sjuk tillfredsställelse över att hennes misstankar bekräftats att det typ nästan var värt att bli bedragen. Denna form av besatthet och ständiga strävande efter att ha rätt speglar sig ofta i mitt liv och de som känner mig vet exakt vilken liten mening som får mitt huvud att explodera, "Du har fel". Så aa, tillbaka till relaterat ämne.. I flera år har jag hävdat det jag vet stämmer, jag KAN INTE få färg. Jag KAN INTE bli brun, det är inte biologiskt möjligt. "Jo, det är klart du kan. Du måste bara sola försiktigt" - svarar folk med sån säkerthet att man kan tro att det är dem, och inte jag, som levt i min genomskinliga kropp de senaste 21 åren. Så när jag kommer tillbaka, efter mer än 10 dagar intensivt kämpande med smörjande och kladdande, efter vad som känns som ändlösa perioder av att stå stilla med armarna ut i luften för att torka, med en faktiskt solbränd färg får jag såklart upprepade gånger följande respons:
- "Det syns att du varit utomland asso, du som sa att du inte kunde få färg. Det kan du ju visst!"
Och vad svarar jag trumfierande?
- NÄHÄ, DET KAN JAG INTE ALLS! Det här är inte äkta, det är bara brun utan sol som jag kämpat med i typ 2 veckor! Jag är HEELT vit egentligen.
Vad var ens grejen med att gå omkring fläckig en halv semester, med att sova i speciella positioner för att jämnt resultat och gå upp tidigare varenda morgon för att hinna duscha bort överflödig kräm när det första man gör, av ren envetenhet, är att avslöja att ens halv flådiga bränna bara är resultat av en billig lotion från apoteket?
Kommentarer
Postat av: Emmis
Hejsan! tjusig blogg!
Nu har jag klickat mig fram och hamnade då på din blogg^^ Undrar om vi ska följa varandra på bloglovin (= Säg till när du lagt till mig så lägger jag till dig! Kram på dig (=
Trackback
