There's gotto be more to life (8)
Klockan är 01:14. Jag gör det jag gör mest... väntar på att livet ska börja. Mitt riktiga liv. Inte det här, inte den minimala ettan, inte högarna med underkända tentor, inte jobbet ingen tycker att jag gör bra men jag får behålla i typ.. aa ja venne.. brist på personal kanske, inte utgångar i brist på annat, inte gammal mjölk i kylen, inte ständigt iskalla fötter och pollenallergi. Det känns som om allt jag gör är att fördriva tid i väntan på något annat. Inget känns konkret, och jag som alltid varit en sån konkret person.
Jag tränar och tränar men jag blir inte smalare. Jag pluggar och pluggar men jag lär mig inget. Jag städar och städar men det är aldrig rent. Jag jobbar och jobbar men jag har aldrig pengar. Klockan är nu 01:28 och mitt riktiga liv har inte börjat än...
I mitt riktiga liv har jag man och barn, en bra utbildning och ett super jobb. Vi har en stor lägenhet, bra datum på mjölken och mirakulöst har blodet börjat rinna ut även i mina tår. Dessutom är mitt hår tjockare och mina tänder vitare i mitt riktiga liv. Men hur ska mitt riktiga liv någonsin kunna infalla om jag ännu inte ens är på väg? Borde jag inte åtminstone börjat bygga på grunden vid det här laget? Borde jag inte träffat en trevlig, aa ja venne, läkarstudent typ? Borde jag inte göra bra ifrån mig i skolan och känna att jag valt rätt utbildning? Borde inte mina fötter vara åtminstone lite varmare och mitt hår några strån tjockare? Ska det gå såhär segt kommer mitt riktiga liv inte kunna börja förrän jag e typ 70 bast, pensionerad och infertil sen 15 år tillbaka. Lyckas jag hitta min dröm man kommer han hunnit bli dement, glömma vem jag är var 15:e minut och jaga mig runt huset med ett paraply i tron att jag är en inbrottstjuv alternativt ha blöja. Och blir håret tjockare och tänderna vitare vid den ålderns ser det ändå bara creepy ut.
01:51: Jag tittar runt omkring mig och ser med mina rinniga pollenögon följande: Tom, ensam, säng med sminkfläckar på kuddarna, 3 gamla teakoppar, 2 äppelskrutt och tuggummipapper på bordet , 2 restuppgifter i Word-rutorna bakom den här blogg-rutan, noll kronor att disponera i Nordea-rutan bakom Word-rutorna, stickade strumpor på fötterna.
Slutsats: Mitt rikigt liv har fortfarande inte börjat.
Jag tränar och tränar men jag blir inte smalare. Jag pluggar och pluggar men jag lär mig inget. Jag städar och städar men det är aldrig rent. Jag jobbar och jobbar men jag har aldrig pengar. Klockan är nu 01:28 och mitt riktiga liv har inte börjat än...
I mitt riktiga liv har jag man och barn, en bra utbildning och ett super jobb. Vi har en stor lägenhet, bra datum på mjölken och mirakulöst har blodet börjat rinna ut även i mina tår. Dessutom är mitt hår tjockare och mina tänder vitare i mitt riktiga liv. Men hur ska mitt riktiga liv någonsin kunna infalla om jag ännu inte ens är på väg? Borde jag inte åtminstone börjat bygga på grunden vid det här laget? Borde jag inte träffat en trevlig, aa ja venne, läkarstudent typ? Borde jag inte göra bra ifrån mig i skolan och känna att jag valt rätt utbildning? Borde inte mina fötter vara åtminstone lite varmare och mitt hår några strån tjockare? Ska det gå såhär segt kommer mitt riktiga liv inte kunna börja förrän jag e typ 70 bast, pensionerad och infertil sen 15 år tillbaka. Lyckas jag hitta min dröm man kommer han hunnit bli dement, glömma vem jag är var 15:e minut och jaga mig runt huset med ett paraply i tron att jag är en inbrottstjuv alternativt ha blöja. Och blir håret tjockare och tänderna vitare vid den ålderns ser det ändå bara creepy ut.
01:51: Jag tittar runt omkring mig och ser med mina rinniga pollenögon följande: Tom, ensam, säng med sminkfläckar på kuddarna, 3 gamla teakoppar, 2 äppelskrutt och tuggummipapper på bordet , 2 restuppgifter i Word-rutorna bakom den här blogg-rutan, noll kronor att disponera i Nordea-rutan bakom Word-rutorna, stickade strumpor på fötterna.
Slutsats: Mitt rikigt liv har fortfarande inte börjat.
Kommentarer
Postat av: Yen
usch förstår exakt vad du menar. Sitter också jämt och frågar när ska mitt liv börjar. Jag flyttade från malmö nu måste åtminstone livet börja på allvar.
jag försöker tänka så här nu. livet är här och nu. Den blir så som jag gör den. Carpe diem.jag försöker inte vänta på att saker ska sker. utan se till att det sker.
Jag ska på något sorts dejt på måndag :P
Nu fan ska vi leva livet och leka med livet och inte låta livet leka med oss Louise!
Annars får vi inget!
Trackback
