Var det bra så?

Är väl medveten om att jag "lagt ner" min blogg (ungefär som Jay-z lagt ner sin musikkarriär men ändå kommer med nya låtar på MTv titt som tätt) men aaa, jag bara måste offentligt referera min dejt från i fredags annars kommer jag aldrig komma över det spektaklet.. Jag måste få lite distans helt enkelt. Hur som  helst, here we go:

Efter MYCKET om och men bestämmer jag mig slutligen för att ta steget, det stora steget och träffa en kille. Min bengaliska beundrare ville så gärna ses och efter att jag faktiskt svarat på ett samtal eller två tyckte jag att han verkade ganska trevlig. Okey, han var ju fortfarande bangla men han pratade rent och brukade hänga på stureplan och när jag tänkte efter kom jag även fram till att han nog såg rätt bra ut. För att vara säker på att det inte bara var mitt minne som ville att han skulle se bra ut körde jag en googlesökning på hans namn och hittade några vimmelbilder. Lång, vältränad, snaggad, propert klädd - han tycktes uppfylla alla krav man rimligen kan ställa för att gå på EN dejt med någon så jag drog i väg ett mess i stil med "Aa, okey vi kan ses ikväll. Ringer om 40 min eller så". Efter ca en timme (för att verka avslappnad och inte för angelägen) ringde jag upp och vi kom fram till att vi inte gillade konstalde stela dejter (aa men tjohej, han kom fram till och jag som typ aldrig dejtat höll med för att verka världsvan) så vi skulle helt enkelt ses hos honom och käka. Jag inflikade på ett snyggt sätt ("okey, men tro inte att du kommer få visa mig något annat än din lägenhet") att jag inte tänkte  delta i några fysiska aktiviteter och sen gav jag mig av.

Aa, nu kan man tycka att min första varningsignal borde varit att killen bodde på *** och om inte den ringde tillräckligt högt kan man tycka att jag borde fått mig en tankeställare när följande mess nådde min inkorg: "jag möter dig i stationen". IIIIIII stationen??? "det heter på stationen" skrev jag tillbaka och försökte sedan förtränga den enorma grammatiska tabben. På stationen hoppade jag av och fick syn på honom men det var något som inte stämde... Håret! Det välvårdade snaggade håret hade sedan vi sågs förvandlats till en mittbena. EN MITTBENA! Tanken slog mig att det ännu inte var försent att hoppa på tåget igen och åka vidare. Dörrarna skulle ha slagit igen innan han ens fattat vad som hänt och sedan skulle jag aldrig mer behöva se honom men den chockerande synen av mittbenan tycktes ha förlamat mina ben och jag stod som förstenad. Tåget åkte iväg och han och jag började vandra längs ***.  Någonstans där kom varningssignal 3 och den tjöt så extremt att jag nästan höll på att ramla omkull. Min förvåning hade inga gränser. Killen hälsade med en handklapp och en "shu brorsan"- hälsning på varenda tuggare längs gatan. Han var ett 29 år gammalt förortsbarn!

Utanför hissen stod en konsum vagn. För att lätta upp stämningen lite försökte jag mig på att driva lite.
- Är det här din eller?
Det skulle jag aldrig ha gjort.
- Ehh, asso, aa jag måste ha den för att köra lite grejer...
Någonstans där dog en liten bit av min själ. Jag befann mig på ***, en fredagkväll, i sällskap med en kille i mittbena som snott en vagn från konsum. Det kan i alla fall inte bli värre, tänkte jag men insåg att jag hade fel när jag steg in i hans lägenhet. Killen hade sånna där band med pärlor istället för dörrar. Han hade ett riktigt bangla överkast på sängen, grönt och rosa och lite guldigt i sammet. Han hade en riskokare, frittstående på golvet och korantavlor på väggarna. No offence mot varken indiska överkast eller islam men det var verkligen inte vad jag hade förväntat mig, killen klädde sig ffs i märkeskläder och jobbade i innerstan!
- Vill du ha något att dricka? frågade han
- M, ge mig pepsi.. sa jag. Så jag kan skölja ner den här enorma klumpen i min hals.. tänkte jag. 
Killen ger mig pepsi... i en mugg.
- Har du inga glas?
Egentligen brydde jag mig inte, jag ville ändå bara dö så om jag fick dricka min pepsi ur en kaffekopp gjorde mindre skillnad och i efterhand vet jag faktiskt inte ens varför jag frågade.
- Vah? Du har ju ett glas? sa han och såg ut som ett frågetecken.
- Det var inget...

Resten av kvällen spenderades med att äta indisk mat, lyssna på indisk musik och titta på indiska filmklipp. När han sedan ville visa mig bröllops bilder från Bangladesh råkade han av misstag komma in på en mapp med bilder på honom, i indiska kläder, på indiska fester, med "grabbarna" som alla var banglas och surprise, surprise det fanns även ca 50 bilder på honom där han poserade med indiska svärd alternativt lindade händer. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta så jag nöjde mig med att skratta så att jag grät åt hans pose-bilder. Detta gillade han inte och började istället snabbt att berätta om sin thai-boxnings karriär och alla ben han brutit. Jag var föga imponerad och frågade istället när han skulle klippa sig. "I veckan" svarade han och flöt sedan in på en 1 timme lång diskussion (kallas det för diskussion när det bara är en part som pratar?) om giftemål och bröllop. Timmen efter det kunde mest liknas vid ett korsförhör om min syn på aaa, giftemål och bröllop.
- Asso jag trodde alltid att jag skulle vara gift när jag var 30 och jag är 29 nu.. sa han
Jag kände vibbarna av bröllopsdesperation komma som i vågor mot mig.
- Aa, jag är ju bara 20 asso.. och jag har inga planer på att gifta mig innan jag fyllt 25..
- Jag kan tänka mig att gifta mig när jag är 35... Sa han som om vi precis ingått ett stumt avtal att gifta oss om 5 år!
- Min mamma sa att jag borde ha hämtat en fru från hemlandet men jag pallar inte med en import fru som inte har något eget liv.. Du lever ganska bra va?
Vid det här laget höll mitt huvud på att sprängas. Jag kunde inte fatta att det var sant, killen som seriöst övervägt att "hämta" en fru från Bangladesh satt nu allvarligt och funderade på för och nackdelar kring att kanske gifta sig med mig. Jag kunde se det på honom. Han hade väl uppskattat mina svar på hans korsförhör och såg mig nu, efter att ha vi räffats EN gång, som en kandidat för posten som hans fru. Lite försiktigt försökte han lägga sin arm kring mina axlar med ursäkten att det såg ut som jag höll på att ramla av soffan.
- Rör mig inte! Fräste jag innan jag ens fattat vad jag sagt. Det var en ren reflex, jag menade egentligen inte vara otrevlig. Det bara blev så.
- Förlåt..! Det är inte som att jag försöker överfall dig.. mumlade han

Strax efter den lilla incidenten tyckte jag, trots hans protester och seriösa försöka hindra mig från att kolla SL, att det var dags att åka hem. Han följde mig till stationen, bokstavligen,eftersom jag för att markera att våra historia tog slut där, gick ca 4 meter framför honom.
- Hallå, jag försöker gå med dig?
Jag ignorerade honom. Då kastade han en snöboll på mig. Jag vinkade hejdå och gick på bussen säker på att han fattat vinken och aldrig mer skulle höra av sig.

I söndags ringde han. Jag svarade inte.

Antagligen ville han bara veta min storlek så att hans släktingar i Bangladesh kan börja sy på min bröllopsklänning.

***= En känd förortshåla jag inte tänker nämna.

Att gymma består till:

10 % av att dricka ljummet vatten ur sin vattenflaska.*

20 % av att träna.*

70 % av att sitta i maskinerna och se fokuserad ut. Och små arg. Det är viktigt att se små arg ut.  

*Alla fakta uppgifter är till 100 % baserade på egna åskådningar jag gjort medan jag själv suttit i maskinerna och sett fokuserad (och lite arg) ut. Alltså borde de vara relativt sanningsenliga eftersom jag tagit mitt gymmande till en lite högre nivå än de flesta andra. Dvs. jag lägger träningen helt åt sidan och satsar all min styrka på att sitta och se fokuserad ut. 10 % vatten och 90 % fokus, det är mitt recept på toppform. Varför min mage då fortfarnade känns som pizzadeg är dock ämne för utredning.

Fan, min bengaliskabeundrare som jag stenhårt ignorerat sen första gången vi stötte på varandra har efter ca 10, av mig, ignorerade samtal slutat ringa och nu är jag nästan besviken. Jag såg typ fram emot att få ignorera dagens samtal och så kom det aldrig! Skojjar han med mig eller? Jag var typ den första han ringde efter sin 2 månader långa vistelse i asien. Dock ville ödet ha det så att jag stod på flygplatsen och var på väg till asien just då men jag blev övertalad att lova att höra av mig när jag om hem. Så visst, jag håller vad jag lovar. Skrev ett rent artighetsmess i stil med "Är tillbaka nu, du kan ju höra av dig någon dag om du vill. Ha det bra, heis". meddelandet levererades 19:16. 19:17 ringde han upp. Jag svarade inte. Halvt om halvt var det beslutet baserat på ren princip. Någon dag är inte samma sak om idag och absolut inte samma sak som NU NU NU! 

Hur som helst, idag har "SVARA EJ" inte hört av sig och det är nästan så att jag vill skicka något trevligt meddelande bara för att uppmuntra honom tillräckligt för att sedan kunna fortsätta ignorera honom.  Han var i och för sig faktiskt ganska rolig och ganska trevlig. Och han hade fina kläder men samtidigt som jag typ skulle vilja rida in på en elefant på mitt bröllop, iklädd en guldigpaljettig och typ lila sahriklänning med Bollywood musik i bakgrunden så kvartstår faktum: Man kan inte dejta en bangla, speciellt inte om man har brittiskt blod i ådrorna.

Tera mera dil eller God save the queen?

Jag är kluven. Jag skulle se bra ut i guldpaljettig lila sahriklänning.

Då gillar du säkert min blogg också..

hej l****e


Nej nej nej! Vilken otrolig extraordinär fräckhet utan like! Vi på nedre dw (dvs. vi med lite stil) accepterar inte den här sortens skandalösa själv-promotion! Som bloggare borde du veta att det är strikt förbjudet att göra reklam för sin egen blogg på någon annans kommentarer!  

Ledsen och rädd blir jag.
 
Ledsen och rädd.