Och så vill jag tacka Helena för allt stöd..
Sitter i lugn och ro vid datan, typ kollar vilken sajt som har bäst pris på bamboo örhängen, när det plötsligt skär till i mitt ben. Det känns som om en kniv precis huggit mig i ankeln och jag sliter av mig strumpbyxorna för att kolla vad som hänt. Där finns helt plötsligt, från ingenstans, ett blåmärke med en rodnad runt. Det börjar sticka i mina tår som domnar bort lite och blåmärket svullnar upp. Jag slänger mig på telefon och ringer min kompis, som alltid är sjuk och alltid drabbas av saker, för att försöka reda ut orsaken till denna plötsliga skada.
- Du har nog fått en blodpropp. Det får jag ofta, de inget att göra åt.
- Aha?! Men vadå behöver jag inte gå till läkaren?
- Asso den sitter i benet? Aa, men då är det inte så farligt. Nää, gå inte till läkaren det är bara slöseri med pengar.
- Aa okey men jag måste ringa min mamma.. säger jag och typ hyperventilerar inombords men försöker verka avslappnad. Typ sådär "Ahaaaa, bara en blodpropp men dåså. Tur att jag inte hann slösa ett plåster"
Jag ringer min mamma och får den förväntade responsen:
- EN BLODPROPP??!! VART??!! I BENET??!!! DET ÄR JU DET FARLIGASTE!! RING SJUKVÅRDSUPPLYSNINGEN!! GÖR DET NU!
- Aa okey...
- GÖR DET! LOVA! RING MIG SEN!
Nu är jag säker på att jag kommer dö och trots att det undermedvetet nog var den reaktionen jag sökte försöker jag ändå tänka på att det där är ungefär vad min mamma säger när man blöder näsblod också:
- INTE NÄSBLOD!!! Vad som helst men inte näsblod!! Ring akutmottagningen i Liljeholmen! Starta bilen! Vi måste bränna kärlen innan du förblöder!
Hur som helst, jag haltar mig tillbaka till datorn och kollar upp numret. Sedan sätter jag mig stelt på en pall i min kokvrå och lutar mig mot väggen, känner livet rinna ur mig. Hela tiden håller jag koll på min blåa svullnad, typ vakar över den så att den inte får för sig att börja vandra i kroppen och ge mig en hjärtattack. 20 minuter senare svarar "Helena". Helena är bitter över att behöva jobba nattskiftet, hon är bitter över att hennes man lämnat henne och över att hennes åderbrock blir allt tydligare för varje dag. Hon har också precis satt sin matlåda i micron och det är mitt samtal kommer leda till att hennes pasta blir hård i kanterna.
- Aaa och det är typ blått! Och typ svullet! och det sticker i mina tår! Tror du jag fått en blodpropp?
Dessutom har Helena nog en alldeles för bra relation med flaskan för hennes röst är raspig och sliten och det känns ungefär som att det är en av alkisarna på den lokala pizzan jag ber om medicinskaupplysningar. Jag nästan förväntar mig att hon ska ordinera mig att "ta ett rejält järn". Det gör hon inte.
- Ja du.. det låter som en ytlig propp eller nåt.. eller kanske ett sprucket blodkärl..
. Okey.. behöver jag göra något? Är det farligt? (Kommer jag dö??!!!)
- Nää, det är inte så mycket att göra åt.. Om det svullnar upp kan det vara en blodpropp..
- .. och då måste jag åka till sjukhuset?
- Vårdcentralen räcker bra ska du se..
- Jahapp.. säger jag besviket. Efter 20 minuters väntetid med panikångest då jag sett livet passera framför mina ögon hade jag åtminstone förväntat mig lite mer engagemang än att bli avfärdad av en alkoliserad kärring som står och spanar på micron för att hennes köttfärssås från tub inte ska bli överhettad.
- Aa, då går väl jag och lägger mig då... (... OCH DÖR OCH DET ÄR DITT FEL!) säger jag för att avrunda men inser snabbt att jag lika gärna kunde ha sagt typ "Aa, då går väl jag och röker lite heroin då" eller "Aa, då går jag väl och slår på ungarna lite då". Helena hoiter totalt i vad jag ska göra.
Fuck you Helena. Jag hoiter i dig också.
- Du har nog fått en blodpropp. Det får jag ofta, de inget att göra åt.
- Aha?! Men vadå behöver jag inte gå till läkaren?
- Asso den sitter i benet? Aa, men då är det inte så farligt. Nää, gå inte till läkaren det är bara slöseri med pengar.
- Aa okey men jag måste ringa min mamma.. säger jag och typ hyperventilerar inombords men försöker verka avslappnad. Typ sådär "Ahaaaa, bara en blodpropp men dåså. Tur att jag inte hann slösa ett plåster"
Jag ringer min mamma och får den förväntade responsen:
- EN BLODPROPP??!! VART??!! I BENET??!!! DET ÄR JU DET FARLIGASTE!! RING SJUKVÅRDSUPPLYSNINGEN!! GÖR DET NU!
- Aa okey...
- GÖR DET! LOVA! RING MIG SEN!
Nu är jag säker på att jag kommer dö och trots att det undermedvetet nog var den reaktionen jag sökte försöker jag ändå tänka på att det där är ungefär vad min mamma säger när man blöder näsblod också:
- INTE NÄSBLOD!!! Vad som helst men inte näsblod!! Ring akutmottagningen i Liljeholmen! Starta bilen! Vi måste bränna kärlen innan du förblöder!
Hur som helst, jag haltar mig tillbaka till datorn och kollar upp numret. Sedan sätter jag mig stelt på en pall i min kokvrå och lutar mig mot väggen, känner livet rinna ur mig. Hela tiden håller jag koll på min blåa svullnad, typ vakar över den så att den inte får för sig att börja vandra i kroppen och ge mig en hjärtattack. 20 minuter senare svarar "Helena". Helena är bitter över att behöva jobba nattskiftet, hon är bitter över att hennes man lämnat henne och över att hennes åderbrock blir allt tydligare för varje dag. Hon har också precis satt sin matlåda i micron och det är mitt samtal kommer leda till att hennes pasta blir hård i kanterna.
- Aaa och det är typ blått! Och typ svullet! och det sticker i mina tår! Tror du jag fått en blodpropp?
Dessutom har Helena nog en alldeles för bra relation med flaskan för hennes röst är raspig och sliten och det känns ungefär som att det är en av alkisarna på den lokala pizzan jag ber om medicinskaupplysningar. Jag nästan förväntar mig att hon ska ordinera mig att "ta ett rejält järn". Det gör hon inte.
- Ja du.. det låter som en ytlig propp eller nåt.. eller kanske ett sprucket blodkärl..
. Okey.. behöver jag göra något? Är det farligt? (Kommer jag dö??!!!)
- Nää, det är inte så mycket att göra åt.. Om det svullnar upp kan det vara en blodpropp..
- .. och då måste jag åka till sjukhuset?
- Vårdcentralen räcker bra ska du se..
- Jahapp.. säger jag besviket. Efter 20 minuters väntetid med panikångest då jag sett livet passera framför mina ögon hade jag åtminstone förväntat mig lite mer engagemang än att bli avfärdad av en alkoliserad kärring som står och spanar på micron för att hennes köttfärssås från tub inte ska bli överhettad.
- Aa, då går väl jag och lägger mig då... (... OCH DÖR OCH DET ÄR DITT FEL!) säger jag för att avrunda men inser snabbt att jag lika gärna kunde ha sagt typ "Aa, då går väl jag och röker lite heroin då" eller "Aa, då går jag väl och slår på ungarna lite då". Helena hoiter totalt i vad jag ska göra.
Fuck you Helena. Jag hoiter i dig också.
Kommentarer
Postat av: Vivi
Inte lätt att vara hypokondriker gumman...*skratt*
Trackback
