Var det bra så?

När man var liten fick alltid höra att om man kollade på läskiga filmer så fick mardrömmar. Det måste tydligen även ha gällt för naket för då fick man inte heller kolla. Dök de upp ett par bröst i en annars familjevänlig film fick man snabbt order om att hålla för ögonen. Och det gjorde man ju och tyckte att man var urklurig och supersmart när man kollade igenom fingrarna. Mamma och pappa var dock alltid steget klurigare o bytte helt enkelt kanal, alternativt spolade fram om det var en videofilm, tills nakenheten upphört. Personligen brukade jag bli småtjurig i hemlighet. Påklädda människor såg jag ju hela dagarna, vad var vitsen me o glo på dem på Tv också? Än idag står Tv, typ bleka rumpor i amerikanska tånorskomedier, för ca 75 % av all nakenhet jag upplever. De resterande 25 % består främst av ofrivilliga tillfällen då jag råkat kolla på mig själv i duschen.
Där kan vi sncka om blek.. Vit med blåa ränder - De e jag.

För nått år sen när jag gymmade på Friskis och Svettis brukade jag lite försiktigt snegla runt i omklädningsrummet för att se om någon annan var lika ljusblå som mig. Det var det aldrig någon som var. Dock fick mina ögon uppleva mer än sin beskärda del av rynkiga kejsarsnittsärr och häng pattir. Just när man stod där i duschrummet och såg medelålders kvinnor slänga brösten över axlarna för att kunna tvätta under var man rätt glad att man själv inte hade speciellt mycket. Senare när man skulle krångla på sig sin BH (med stor möda under en handduk, för ve o fasa att någon 50årig kvinna skulle råka se ett stycke av min nakna kropp) och insåg att det fanns oroande mycket utrymme kvar i en B-kupa var man mindre glad.