Var det bra så?

I fredags kom en mamma in med sin lilla son. Han satt vagnen och jag märkte honom inte förrän hon spang iväg för att hämta något hon glömt. Tänkte att det var bäst att vinka lite och le lite så att han inte kände sig övergiven och började tjuta. Så jag kollade ner i vagnen och där satt han och spanade.
- Hej hej.. sa jag med min allra barnvanligaste röst..
Han lutade sig framåt för att uppmärksamma mig på en blomma och det var då jag såg det. Han pekade på blomman och så började vi skratta, i samförstånd, åt den roliga blomman, trodde han. Själv skrattade jag åt hans roliga dumbo-öron som han hade kunnat flyga iväg med när som helst. Så pekade han på blomman igen och så skrattade vi igen. Blomma, tänkte han. Goddag det här är er kapten som talar, vi går nu inför landning, tänkte jag.