Var det bra så?

Ringde och hotade Fredrik på telia med uppsägning av båda mina abonnemang och då var det helt plötsligt inga problem alls att få ett nytt modem hemskickat. Så nu sitter jag här vid datorn... och stirrar på skärmen. Har typ glömt vad man ska ha internet till. Jag har en msn med typ 30 vänner. Av dem är jag intresserad av att prata med 5. Dessa 5 pratar jag med dagligen på telefon, via mess samt många gånger IRL. Med andra ord vet jag redan exkat vad som försegår i deras liv, hur de mår och vad de ska göra i helgen. Våra msn samtal blir med andra ord ytterst överflödiga och innehållslösa. Jag har ett nordeakonto som jag seriöst insett att jag mår bättre av att inte övervaka. Spelar ingen roll vad mattelärarna säger, minus gånger minus blir inte plus. Sist men inte minst har jag den här bloggen.. som totalt spårat ut. Inläggen är totalt ostrukturerade och sporadiska. Vad som en gång var underhållande historier från verkliga livet har förvandlats till min egen privata gnäll plats. Bö-hö-hö, det är så synd om stackars mig. Min blogg vältrar sig i självömkan på samma sätt som min lägenhet vältrar sig i damm men sanningen är den att medan dammet är högst verkligt, fluffigt och grått, så är det faktiskt inte speciellt synd om mig. Jag har ju trots allt valt det liv jag lever.
Okey.. Jag har aldrig tillräckligt med pengar men det beror ju på att jag spenderar allt jag äger innan slantstackarna ens hunnit entrat kontot. Jag tror att jag är den lokala motsvarigheten till Paris Hilton och på grund av min oansvariga pengarhantering hade jag häromdagen knappt råd att betala en gammal HM-räkning på 75 spänn. Snacka om att man kände sig som en crackhoe då... men aa, de faktiskt bara mitt eget fel.
Okey.. Jag har ingen pojkvän, har aldrig haft en och jag är inte närheten av att skaffa en heller men jag valde alldeles sjäv att haka upp mig på, vad jag redan från början visste var en återvändsgränd, i drygt 3 år. Det är inte synd om mig, jag har ögon i skallen och jag kunde använt dem till att se hur det egentligen låg till istället för att hålla fast vid någon drömbild jag skapade vid typ 15 års ålder. Vad var grejen med att haka upp sig på killen jag upptäckte i samma ålder som jag trodde att savannbyxor och bortrakade ögonbryn var snyggt? Är iofs rätt glad att jag inte valde att haka upp mig på ögonbrynen istället . Hade varit asjobbigt att vid 20års ålder, efter 5 år av regnbågsformade streck i pannan, inse att det nog inte var så hett trots allt.
Okey.. Jag har ett astrist jobb som äter upp min själ men jag tjänar, under majoriteten, av mina passa 200 spänn i timmen och i och med min uppgradering på firman har jag befriats från att sitta i kassan och går nu mest runt och steker. Jag har fått några erbjudanden om andra jobb men tackat nej.
Så summan av kardemumman är följande: Jag är, när jag rannsakar mig själv (vilket jag gör ofta, jag har för mycket fritid), väldigt nöjd med mitt liv och min levnadssituation. Självklart skulle det vara fint om Ed Westwick läste mitt tidigare inlägg, gifte sig med mig och vi sov på en madrass stoppad med sedlar vilket i sig garanterade att jag aldrig mer behövde jobba men aaa... Det lär ju dröja år, eller i alla fall månader tills det händer.